H som i HTML, hacka och hackspett

Nu är det snart två år sedan jag hörde Joakim Jardenberg missionera om det digitala hjulet. Det lät ju fantastiskt. Ett digitalt perpetum mobile där det är fritt fram att skriva sig rätt ut i världen, att göra sin röst hörd, att lyssna, lära och tänka tillsammans med andra utan att flytta sig en meter, flytta kroppen då vill säga – tanken flyger ju fritt och oändligt. Jag är verkligen för allt det där, i teorin vill säga. Vägen till själva praktiken är något längre.
När jag som nittonåring fick låna min mammas röda Olivetti reseskrivmaskin var det ett tekniksprång, ett ständigt tippexande och trassliga färgband. Några år senare, efter en omväg runt ljusbordet blev jag datoriserad och efter en PageMaker-kurs ägde jag världen. Jag skrev, fotograferade och formgav rätt in i tryckpressarna. Jag var en av de unga. En som hade koll. Sedan gick det som det gick.
När IT-tåget gick satt jag hemma och ammade. Sedan jag sprang efter det där tåget. Jag hann inte i fatt. Jag skrev vidare, frilansade, landade i Wordprogrammet och hade i övrigt noll koll. Och så hamnade jag på det där seminariet. Det digitala hjulet. Vid årsskiftet klev jag på tåget igen. Jag kan inte påstå att hjulet snurrar så där lätt och härligt som Jardenberg påstod att det skulle göra. Så snart jag tror att det börjar ta fart är det något som stoppar upp; en kod som jag inte kan eller något som hakar upp sig utan att jag förstår varför. Men det är härligt också. Att inte fråga om lov. Att kasta sig ut. Att skriva. Att lära. Att upptäcka nya vägar och nya möjligheter. I helgen vågade jag mig till med på att HTML-koda. Jag lyckades lägga upp länkar, bilder och filmer på hemsidan och var helt hög på mig själv tills jag såg att sidospalten och alla länkar var borta. Nu håller jag på att lära mig göra back-up. I eken utanför sitter en mellanstor hackspett. Vi hackar oss vidare på varsin sida fönstret.

Leker att jag är i London

Jag jobbar intensivt, möte efter möte. Sover kvar i stan för att slippa vända i hallen och resa tillbaka. Undervisar, går sedan in i biomörkret istället för att sätta mig på tåget. Hamnar i Toscana och Juliet Binoche är så där vardagsvacker som man önskar att man vore, hon pratar franska, italienska och engelska om vartannat. Hon skrattar och gråter och önskar att hon kunde älska. Det är stundtals synnerligen intellektuellt, det handlar om kopior och original, men jag tänker mest på mannen, hur han pratar i telefon med någon annan och hur han använder alldeles för många ord för att inte frestas att blotta sina känslor. Sedan går jag till Författarnas Internationella gästhem och sover och låtsas att jag är just en internationell författare som gästar det där hemmet, tre underbart spartanska rum och allt man kan tänkas behöva mitt i stan, mitt i Stockholm. Och så vaknar jag, struntar i att vara ekonomisk, använder inte trinettköket, går istället direkt ut på Drottninggatan, utan kappa och slinker in på Hurtigs konditori. Jag dricker kaffe och leker att jag är i London, blundar och längtar till New York.

Om att växla och växa

I veckan som kommer är det årsmöte i Författarcentrum Öst och när jag går därifrån är jag inte längre ordförande, (även om jag sitter kvar som ordförande i Författarcentrum Riks i några veckor till). Jag tänker njuta av att hela livet ligger öppet. Jag ska läsa, tänka och skriva - det är allt jag vet. Och prata lite emellanåt. Jag ska låta saker och ting komma till mig och låta mitt nya liv växa fram i takt med våren - det känns som om tankarna redan har börjat gro.

Midvinternatt

Jag börjar bli besatt av vädret. Och himlen. Det kanske blir så när man bor bortom allfarvägarna. Eller också är det månen - jag är mångalen. Jag tänkte inte sånt när jag bodde i stan - att universum välver sig över jorden och att månskivan, sällsynta nätter som denna, hänger där, alldeles upplyst och projicerar skarpa skuggor mot den vita snön, ett stiliserat landskap tecknat med grov blyerts. I stan var allting upplyst, sikten kortare, inte som här, här är sikten vid och alla tider slår emot mig samtidigt; allt är nu, allt är evighet, miljontals stjärnpunkter av ljus och ett oändligt svart och outgrundligt mörker. Jag går där på vägen och det är så vackert att jag vet inte vart jag ska ta vägen med alltsammans. Hunden dyker ner i diket och plöjer sig fram i den lätta, overkligt dunbolsterlätta snön, allt är tyst, luften står stilla och är så torr att håret sprakar och det är bara jag, mina lätta, lätta andetag genom näsan och stegen som knarrar mot snön som hörs och hunden, som fnyser, skakar på sig och hoppar upp på vägen. Kylan bränner i skinnet, det riktigt värker i näsan trots att jag bara varit till brevlådan och vänt. Jag börjar bli primitiv, har köpt tre säckar torr ved, femtio stearinljus och två påsar värmeljus med extra lång brinntid. Jag har bunkrat mat för flera veckor. Ett tåg passerar. Världen har inte stannat. Det är årets längsta natt och 28 grader kallt. Endast tomten är vaken.

Finns det något fulare än kulturelit?

Direktblogg från konferensen Litteratur och makt, biografen Skandia, Stockholm:

Är yttrandefriheten hotad? Dagens första panel äntrar podiet.

Dorotea Bromberg vill att kulturdebatten ska vara på riktigt. Hon menar att Sverige stänger gränserna och blir mer slutet. Att allt fler dörrar mot omvärlden stängs. Att fler röster behöver höras. Och att vi borde borde diskutera det mer.

Dagen inleddes av Ludvig Beckman som menar att yttrandefriheten är individens koppling till staten. Rätten att fritt utrycka sig utan censur. Att det bara är staten som kan kränka individen. Han menar att vi borde införa ett ytterligare begrepp - yttrandejämlikhet.

Panelen debatterar vidare. Och aktar sig samtidigt för att bli pladdrig - morgonens tunga inlägg av Sven Lindqvist om att det pladdras för mycket har satt sina spår.

Anders R Olsson pladdrar aldrig. Nu talar han om begrepp och hur det används med olika betydelser. Att yttrandefrihet är ett skydd. I Sverige har vi ingen förhandscensur och man fängslar inte skribenter och författare. Men yttrandeojämlikhet ökar. Alltså friheten för individen. Kontrollen av information är problemet. Vi har fått konstiga lagar; olaga dataintrång till exempel. Vem har hört talas om olaga pappersintrång?

Ingrid Elam ställer en fråga: Kulturen är full av fina ord. Vad skulle krävas av svensk politik för att kulturpolitiken skulle handla om annat om ekonomi och finansiering?

Christer Nylander (FP) menar att vi är för rädda för att prata om kvalitet inom kultur och litteratur. Att vi istället pratar om distributionsfrågor. Att politiker borde våga säga att de gillar opera. Eller litteratur. Att de har annat än väckarklockor på sängbordet.

Esabelle Dingizian (MP) vill gärna föra kulturpolitik och debattera men menar att locket läggs på - att det inte finns någon motpart.

Vi behöver kulturen för att förstå vår omvärld. Christer Nylander menar att vi behöver översätta kvalitetslitteratur från andra länder för att förstå samhället vi lever i.

Aimé Delblanc i publiken efterlyser en kulturelit. Finns det något fulare än kulturelit i Sverige?Varför tycks ingen vilja föra ett fördjupat, intellektuellt samtal? Så som det faktiskt diskuteras i andra europeiska länder.

Dorotea Bromberg talar om mod. Det krävs mod. Även för politiker. Hon har aldrig förstått hur man har fräckheten att organisera idrott och kultur i samma ministär. Kommunal kultur hanteras av idrottskillar. Det påverkar kulturpolitiken.

Litteraturen och makten

Litteraturen och makten. Har litteraturen någon makt över huvudtaget? Och vilken roll har litteraturen i samhället? Har litteraturen någon roll överhuvudtaget bortom underhållningen? Idag arrangerar Sveriges Författarförbund konferensen Litteraturen och makten på Skandia biografen i Stockholm. Författarcentrum är medarrangör. Författare, översättare, förläggare, akademiker och politiker är talare under dagen. Sven Lindqvist, Dorotea Bromberg, Ingrid Elam och en rad andra talare ingår i programmet.