Midvinternatt

Jag börjar bli besatt av vädret. Och himlen. Det kanske blir så när man bor bortom allfarvägarna. Eller också är det månen - jag är mångalen. Jag tänkte inte sånt när jag bodde i stan - att universum välver sig över jorden och att månskivan, sällsynta nätter som denna, hänger där, alldeles upplyst och projicerar skarpa skuggor mot den vita snön, ett stiliserat landskap tecknat med grov blyerts. I stan var allting upplyst, sikten kortare, inte som här, här är sikten vid och alla tider slår emot mig samtidigt; allt är nu, allt är evighet, miljontals stjärnpunkter av ljus och ett oändligt svart och outgrundligt mörker. Jag går där på vägen och det är så vackert att jag vet inte vart jag ska ta vägen med alltsammans. Hunden dyker ner i diket och plöjer sig fram i den lätta, overkligt dunbolsterlätta snön, allt är tyst, luften står stilla och är så torr att håret sprakar och det är bara jag, mina lätta, lätta andetag genom näsan och stegen som knarrar mot snön som hörs och hunden, som fnyser, skakar på sig och hoppar upp på vägen. Kylan bränner i skinnet, det riktigt värker i näsan trots att jag bara varit till brevlådan och vänt. Jag börjar bli primitiv, har köpt tre säckar torr ved, femtio stearinljus och två påsar värmeljus med extra lång brinntid. Jag har bunkrat mat för flera veckor. Ett tåg passerar. Världen har inte stannat. Det är årets längsta natt och 28 grader kallt. Endast tomten är vaken.