Midvinternatt

Jag börjar bli besatt av vädret. Och himlen. Det kanske blir så när man bor bortom allfarvägarna. Eller också är det månen - jag är mångalen. Jag tänkte inte sånt när jag bodde i stan - att universum välver sig över jorden och att månskivan, sällsynta nätter som denna, hänger där, alldeles upplyst och projicerar skarpa skuggor mot den vita snön, ett stiliserat landskap tecknat med grov blyerts. I stan var allting upplyst, sikten kortare, inte som här, här är sikten vid och alla tider slår emot mig samtidigt; allt är nu, allt är evighet, miljontals stjärnpunkter av ljus och ett oändligt svart och outgrundligt mörker. Jag går där på vägen och det är så vackert att jag vet inte vart jag ska ta vägen med alltsammans. Hunden dyker ner i diket och plöjer sig fram i den lätta, overkligt dunbolsterlätta snön, allt är tyst, luften står stilla och är så torr att håret sprakar och det är bara jag, mina lätta, lätta andetag genom näsan och stegen som knarrar mot snön som hörs och hunden, som fnyser, skakar på sig och hoppar upp på vägen. Kylan bränner i skinnet, det riktigt värker i näsan trots att jag bara varit till brevlådan och vänt. Jag börjar bli primitiv, har köpt tre säckar torr ved, femtio stearinljus och två påsar värmeljus med extra lång brinntid. Jag har bunkrat mat för flera veckor. Ett tåg passerar. Världen har inte stannat. Det är årets längsta natt och 28 grader kallt. Endast tomten är vaken.

Finns det något fulare än kulturelit?

Direktblogg från konferensen Litteratur och makt, biografen Skandia, Stockholm:

Är yttrandefriheten hotad? Dagens första panel äntrar podiet.

Dorotea Bromberg vill att kulturdebatten ska vara på riktigt. Hon menar att Sverige stänger gränserna och blir mer slutet. Att allt fler dörrar mot omvärlden stängs. Att fler röster behöver höras. Och att vi borde borde diskutera det mer.

Dagen inleddes av Ludvig Beckman som menar att yttrandefriheten är individens koppling till staten. Rätten att fritt utrycka sig utan censur. Att det bara är staten som kan kränka individen. Han menar att vi borde införa ett ytterligare begrepp - yttrandejämlikhet.

Panelen debatterar vidare. Och aktar sig samtidigt för att bli pladdrig - morgonens tunga inlägg av Sven Lindqvist om att det pladdras för mycket har satt sina spår.

Anders R Olsson pladdrar aldrig. Nu talar han om begrepp och hur det används med olika betydelser. Att yttrandefrihet är ett skydd. I Sverige har vi ingen förhandscensur och man fängslar inte skribenter och författare. Men yttrandeojämlikhet ökar. Alltså friheten för individen. Kontrollen av information är problemet. Vi har fått konstiga lagar; olaga dataintrång till exempel. Vem har hört talas om olaga pappersintrång?

Ingrid Elam ställer en fråga: Kulturen är full av fina ord. Vad skulle krävas av svensk politik för att kulturpolitiken skulle handla om annat om ekonomi och finansiering?

Christer Nylander (FP) menar att vi är för rädda för att prata om kvalitet inom kultur och litteratur. Att vi istället pratar om distributionsfrågor. Att politiker borde våga säga att de gillar opera. Eller litteratur. Att de har annat än väckarklockor på sängbordet.

Esabelle Dingizian (MP) vill gärna föra kulturpolitik och debattera men menar att locket läggs på - att det inte finns någon motpart.

Vi behöver kulturen för att förstå vår omvärld. Christer Nylander menar att vi behöver översätta kvalitetslitteratur från andra länder för att förstå samhället vi lever i.

Aimé Delblanc i publiken efterlyser en kulturelit. Finns det något fulare än kulturelit i Sverige?Varför tycks ingen vilja föra ett fördjupat, intellektuellt samtal? Så som det faktiskt diskuteras i andra europeiska länder.

Dorotea Bromberg talar om mod. Det krävs mod. Även för politiker. Hon har aldrig förstått hur man har fräckheten att organisera idrott och kultur i samma ministär. Kommunal kultur hanteras av idrottskillar. Det påverkar kulturpolitiken.

Litteraturen och makten

Litteraturen och makten. Har litteraturen någon makt över huvudtaget? Och vilken roll har litteraturen i samhället? Har litteraturen någon roll överhuvudtaget bortom underhållningen? Idag arrangerar Sveriges Författarförbund konferensen Litteraturen och makten på Skandia biografen i Stockholm. Författarcentrum är medarrangör. Författare, översättare, förläggare, akademiker och politiker är talare under dagen. Sven Lindqvist, Dorotea Bromberg, Ingrid Elam och en rad andra talare ingår i programmet.

Mindfulness - den nya kokboken

Det sägs att kokböckerna har blivit så populära för att de triggar igång själva lustcentrat i hjärnan och får oss att dregla av förväntan inför mat som vi kanske aldrig lagar. Men vi njuter den ändå, med hjärnan, via bilderna. Och vi läser recepten och fantiserar om hur vi skaffar avancerade ingredienser, oljor från långt avlägsna platser, eller odlar våra ekologiska grönsaker från grunden i egen täppa. Det är som att vi behöver vänta och längta, när maten bara är ett mikro-pling bort drömmer vi oss bort till surdegsbakande och långkok.

Men nu läste jag just att kokböckerna håller på att trängas undan av en helt ny bokflod - böckerna om mindfulness. Amelia Adamo suckade i förra veckan att hon önskade sig en handbok i tänkande - kanske är hon så trendkänslig att hon redan blivit bönhörd. Återigen är det hjärnan böckerna vill åt - vi ska lära oss att släppa taget om kraven, oron, tanken på framtiden eller det som var igår, andas och bara vara närvarande i nuet. Ytterligare en flod att flyta i. Jag fyller lungorna andas. Och inser att solen skiner. Att jag faktiskt kan jobba en stund i kväll istället. Nu ska jag pyssla med min blivande täppa.

Det lönar sig att längta

Jag bor i den yttersta utposten. En plats där skolbussen startar klockan sju varje morgon. En plats dit snön kom på natten till Lucia. En plats dit kylan kom på juldagen. En plats där kölden bet sig fast tills vattnet frös i rören. Det kändes som om vi var ständigt insnöade i månader och att världen utanför låg mycket långt borta. Minns du hur det var? Nyss? När man trodde man läste fel när temperaturen sjönk ner mot trettio grader minus.

Jag började nästan tro att min granne hade rätt, han som alltid lika tjurigt hävdar att han vill fly landet, att det inte är meningen att vi människor ska leva i kyla och mörker. Men så tänkte jag att det är just kylan och mörkret som lär oss längta. För vilka vore vi om det ständigt vore sol och varmt? Om det ständigt vore sommar? Hur skulle vi då veta att all plåga har en gräns? Att lidandet går över? Att efter mörker kommer ljus. För efter vinter kommer vår. Alltid. Just när vi tappat hoppet. Det är just det som är vitsen med våren; att den lär oss att det lönar sig att längta

Just idag är backarna är fulla av vitsippor, blåsippor och humlesurr. Just idag kluckar vattnet. Just idag har björkarna slagit ut. Och min granne har tagit fram sin motorcykel. Just idag är faktiskt vintern slut. Just idag är det vår!

/del av tal, Kvicksunds IP, Valborgsmässoafton 2010

Släpp taget och sluta kämpa

Jag tror att vishet består i att våga släppa taget och sluta kämpa. Inse att livet formar sig likt en flod som strömmar genom landskapet. Det går inte att stanna upp, allt flyter hela tiden, men om du slutar att kämpa och ängsligt hålla dig fast i utstickande grenar och istället flyter med kommer du vidare, kanske med en eller annan kallsup, men du kommer att flyta och någonstans när du minst anar det når du havet. Samma sak med allt som strömmar genom din hjärna - kämpa inte. Skapa dig en vacker målbild av resans mål så kommer hjärnan att förstå vart du är på väg och låta både medvetna och omedvetna tankar, drömmar och handlingar leda dig dit. Jag tror på att kasta mynt i önskebrunnar. Blunda och önska. Eller sätta upp en bild av Venus på väggen för att kunna längta hela vägen tillbaka till Florens. Tre år tog det, sedan hade jag längs krokiga vägar återvänt, passerat den oändliga kön och stod framför den verkliga tavlan. Venus födelse. Bilden hänger fortfarande kvar på väggen. Som en påminnelse - låt längtan leda dig!

Minnet av en mur

Istället för att reta mig på jordhögarna som omger mitt hus har jag bestämt mig för att plocka stenar och bygga en mur. Någonstans ska man ju börja. Visserligen har jag tänkt mig en naturtomt. Men jag inser allt mer att naturen behöver tuktas för att vara just natur och inte ogenomträngliga buskage och nässelsnår. Så jag bygger min mur. Sten för sten. Hunden är lycklig. Han hjälper mig gräva och skuttar bredvid skottkärran. Jag tänker på andra murar. Och stenar. Låter dem glida intill varandra. Ser hur de oregelbundna former skapar en helhet. En antydan. Och i mitt inre en mur.

Tack och lov att jag saknar grind

Dörren var olåst och jag var nästan framme vid huset, efter en något längre hundpromenad än planerat, när en mörk BMW med tonade rutor svängde in på min lilla väg och stannade. Motorn brummade men ingen klev ur. Ingenting hände. Jag kopplade hunden. Närmade mig. Jag måste ju ändå passera för att nå dörren. Tänkte att det är för att slippa sånt här som folk bygger murar runt husen och skaffar sig fjärrstyrda grindar. Det är för att slippa hitta en mörk BMW framför sin dörr som människor i Moskva och Milano flyttar in i Gated Communities. När jag kom närmare såg jag att det satt en ensam man vid ratten. En mörk man. Så surrade fönsterhissen. Och jag fick en halv limpa. Av grannen som lånat fruns bil. Brödet var fortfarande varmt.

En lång lat dag landar tankarna

Nyss vårdagjämning. Nu stundar ljus och nya tider. Men först en lång lat helg. Den svartaste dagen av alla. Den långa fredagen. Stilla veckan. Stillar mig till sist. Fast hjärtat dunkar. Och bäcken porlar. Hela vintern forsar bort och det enda som återstår är vårskriket. Glad påsk!

Om att bo i sitt namn tillsammans med andra

I den digitala världen är ett namn så mycket mer än något man säger till sitt barn eller viskar till den man älskar. I den digitala världen är ett namn nyckeln till ditt liv. Om jag googlar mitt namn kommer det upp en imponerande lista med saker jag har gjort. Eller rättare sagt - som Helena Öberg har gjort. För i den digitala världen är vi alla samma. Jag delar mitt namn med en resereporter på Dagens Nyheter vilket innebär att jag har varit på de mest fantastiska platser. Och så är jag framstående inom biologi. I alla fall om man får tro Internet. För att inte tala om upptäckten av några fantastiska väggbonader för si så där hundra år sedan. Ibland vet jag vad jag har gjort och vad de andra Helenorna har gjort, men ibland är gränsen hårfin; var jag verkligen på den där skolutvecklingskonferensen? Var jag med på den där ridturen? Väljer man att söka mig via Eniro blir variationen ännu större - jag träffade en gång en man som var tämligen övertygad om att jag var en gift kvinna boende i Göteborg. Men just jag, bor just här, intill eken.

Mer lek på universitetet!

Universitetslektorn Matti Nikkola är djupt imponerad av dagispedagogiken. Han är ansvarig för grundutbildningen vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet och låter medicinstudenterna cellslöjda; klippa, klistra och måla vetenskapliga modeller. Han menar att det är lärorikt att arbeta med händerna. Att lärandet och nyfikenheten är ett naturligt tillstånd.

Det som göms i snö kommer upp i tö

När jag gick på lågstadiet hängde det en affisch på väggen i matsalen: Det som göms i snö kommer upp i tö. I huvudet sjöng Robban Broberg låten "pling-pling" och jag älskade affischen och studerade varje liten detalj i bilderna som omgav texten, jag vill minnas att den påminde om Sven Nordqvist´Pettson bilder, med bilder i bilden. (Kanske satt han en gång på en helt annan skola och blickade upp mot samma affisch - en färgglad propagandaaffisch från Håll Sverige rent.) Jag tänker på hur kulturen formar människan. Och att det inte alltid är det som vi definierar som kultur är det som stannar och blir kvar. Mitt huvud är fullt av poesi. Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper - man ska alltid, alltid, alltid plocka upp. Kolli kock!

Trapplängtan

Jag väntar på en man, han ska komma hit och mycket nogsamt mäta ut de exakta måtten för min trappa som ska löpa längs väggen, upp till loftet som sedan ska förvandlas från ointagligt prång till mitt sovrum.

Allt börjar med en dröm

När jag nyss hade fyllt tjugo bläddrade jag i en tidning och plötsligt såg jag bilden av mig själv, inte den verkliga bilden, utan drömbilden, en ung tjej intill en vit bil. Det var jag! Eller den jag ville vara. Plötsligt visste jag att jag ville ha en vit bil. Och i den vita bilen skulle jag åka på kundbesök. Inte för att jag visste till vilka kunder. Men jag ville vara en sån som hade en vit bil och åkte på kundbesök. Det måste vara någon gammal Öbergs handlar-gen som plötsligt slog igenom och intalade mig att kundbesök var livets mening. Och frihet. En dröm tog sin början. En dröm som jag raskt glömde, tills jag stod där några år senare, med en skapligt ny, vit Saab och var på väg till ett kundbesök. Då hade jag hunnit starta en reklambyrå och plötsligt behövde jag den där vita bilen för att kunna åka till mina kunder. Jag tror att allt börjar med drömmar. Drömmar som kommer till oss i vaket eller sovande tillstånd. Drömmarna kommer före tanken, före medvetandet, före den djupa insikten. Drömmarna är ett varsel - och ja, just drömmar, som faktiskt, utan att dyka ner i Jungianska djup berättar något om oss själva. Nu drömmer jag inte längre om någon vit bil. Jag har numera en blå. Men nu är min dröm en annan. Jag drömmer om att sitta i mitt hus och kommunicera med världen. Världens mitt är där jag är. Periferin är alltid någon annanstans. Jordaxeln tränger upp ur marken strax söder om Broby.

Jag har gått i ide

Jag blev räddad ur snömassorna redan i söndags. Min gäst S gav sig oförväget ut i snön i vippande kjol och eleganta stövlar - jag lyckades hejda henne och låna ut ett par varma byxor och ett par grova kängor, vi är trots allt på landet. Sedan kom grannarna med Eva hunden och O´boy i spetsen på sin söndagspromenad som rundar mitt hus. Genast var vi åtta personer, men med bara en skovel och en gammal piasavakvast. Så jag ringde nästa granne och bad att få låna en skovel. Inom några minuter kom istället en röd traktor, det måste vara den bästa definitionen på goda grannar - be om en skovel och få en traktor.

Jag är så som sagt utplogad, men tågen har stått stilla i flera dagar. Så jag har helt enkelt gått i ide. Och visst är vintern vackrare på landet än i den söndersaltade storstan.

Här i byn finns det inga ringklockor på dörrarna. Man knackar på eller rycker upp dörren och ropar "hallå". Det är en annan tideräkning. Grannarna kan komma in på fika utan att det stått inskrivet i någon kalender veckor i förväg. Visserligen åker människor härifrån ibland för att jobba eller handla mat, men byn har legat här i tusen år och fåglarna, stenarna och träden vet ingenting om nya tider.

Intill eken

En plats på jorden

Varje människa behöver en plats på jorden. Någonstans att gå i sina tankar. En plats att kalla sitt hem. För mig började allt med en dröm. Efter en turbulent tid mitt i liv med alltför många flyttar under en alltför kort tid började jag längta efter lugn och ro, ett eget rum, en dörr att stänga - eller hålla vidöppen när jag själv så ville - ett hem. Nu bor jag där. I mitt hus, intill eken, mitt i världen. Välkommen.