Jag har gått i ide

Jag blev räddad ur snömassorna redan i söndags. Min gäst S gav sig oförväget ut i snön i vippande kjol och eleganta stövlar - jag lyckades hejda henne och låna ut ett par varma byxor och ett par grova kängor, vi är trots allt på landet. Sedan kom grannarna med Eva hunden och O´boy i spetsen på sin söndagspromenad som rundar mitt hus. Genast var vi åtta personer, men med bara en skovel och en gammal piasavakvast. Så jag ringde nästa granne och bad att få låna en skovel. Inom några minuter kom istället en röd traktor, det måste vara den bästa definitionen på goda grannar - be om en skovel och få en traktor.

Jag är så som sagt utplogad, men tågen har stått stilla i flera dagar. Så jag har helt enkelt gått i ide. Och visst är vintern vackrare på landet än i den söndersaltade storstan.

Här i byn finns det inga ringklockor på dörrarna. Man knackar på eller rycker upp dörren och ropar "hallå". Det är en annan tideräkning. Grannarna kan komma in på fika utan att det stått inskrivet i någon kalender veckor i förväg. Visserligen åker människor härifrån ibland för att jobba eller handla mat, men byn har legat här i tusen år och fåglarna, stenarna och träden vet ingenting om nya tider.

Intill eken

En plats på jorden

Varje människa behöver en plats på jorden. Någonstans att gå i sina tankar. En plats att kalla sitt hem. För mig började allt med en dröm. Efter en turbulent tid mitt i liv med alltför många flyttar under en alltför kort tid började jag längta efter lugn och ro, ett eget rum, en dörr att stänga - eller hålla vidöppen när jag själv så ville - ett hem. Nu bor jag där. I mitt hus, intill eken, mitt i världen. Välkommen.