En galge bär mitt hopp

Det fanns en tid i mitt liv när jag inte ägde något, minst av allt hopp. Det var då jag började drömma om hästar. Frustande vilda hästar, fulla av kraft. Jag behövde kraft. Så jag gjorde mig en häst, av en galge, en bit ståltråd och en tidning. Lite klister också. Och svart färg. Nu har livet ljusnat. Men fortfarande är den en gammal galge som bär mitt hopp.

Mitt eget Toscana

Jag har mitt eget Toscana. Just nu, just här. Jag har klivit av nu. Jag vägrar delta i hösten. Jag vägrar springa fortare. Allt har sin egen rytm. Mitt hjärtas slag. Inte mer än så.

Allt handlar om att släppa taget

Kunskapspriset. Ett röstningsformulär; klick, klick, tack och kryss: kön och ålder. Då gick det upp för mig; från och med måndag lämnar jag raden av unga och lovande trettioåringar bakom mig och klumpas rent statistiskt ihop med alla mellan 45 och 60. Jag som trodde att åldersnoja handlade om att fylla femtio. Och så kommer den nu – i ett slag. Vågskålen slår över. Helt oväntat. Och jag är ju ändå våg. Jag behöver balans. Jämvikt. Inga tvära kast. En av mina vänner säger att det handlar om att släppa taget. Hon njuter av att vara fri, frisk och femtio. Själv är jag mitt i, mitt i allt, mitt i livet, mitt i prick. På väg in i en ny fas.

En resa med tung packning

Ibland kommer en berättelse flygande från det verkliga livet, som den om en skånetös som flyttade till Umeå för att lära sig allt om djur på gymnasiet. Hon älskade kor. Och sport. Och vackra pojkar. Tiden gick och samma år hon fyllde trettio blev en av dessa pojkar far till hennes barn. Han hade nyss fyllt tjugotvå. De var lite i otakt men försökte ändå få till det och skaffade sig rent av ett barn till innan de skilde sig. Efter det blev hon den ensamma mamman. Gjorde allt för sina barn. Levde för sina barn. Bodde kvar där långt uppe i norr för deras skull tills hon insåg att barnen hade blivit vuxna, flyttat söderut och inte skulle komma tillbaka. Hon närde en längtan. Nu var hon fri. Hon sålde lägenheten. Skaffade sig ett jobb i Trelleborg och en torsdag i augusti tog hon tåget söderut. Det mesta var magasinerat och hon skulle bo inneboende men hon behövde ju sina kläder, skorna, stövlarna, vinterkappan, det ärvda porslinet, älsklingsböckerna, tidskriftsstället i rotting och några smörgåsar till resan. Hon krängde på sig den stora ryggsäcken, tog den lilla ryggsäcken på magen, handväskan tvärsöver axeln, övernattningsväskan i ena handen, tidskriftsstället i rotting och den stora resväskan på två hjul i den andra. Hon bad sin granne bära de båda små resväskorna och påsen med smörgåsar. Hon skulle åka nattåg. När hon hade stuvat in packningen på britsen återstod ett mycket litet utrymme där hon tryckte sig in och tillbringade natten. På morgonen kom hon fram till Stockholm. Det visade sig att tåget till Malmö skulle gå från samma perrong två timmar senare. Hon fick hjälp att bära ut sitt bagage och sedan satte hon sig att vänta. Hon kunde inte gå någonstans eftersom hon var tvungen att vakta de båda ryggsäckarna, den stora resväskan, övernattningsväskan, de två små resväskorna, handväskan och tidskskriftsstället i rotting (smörgåsarna var nu uppätna). Städarna gick genom nattåget. Då kom en man. Han såg henne på långt håll. Hon var som en liten ö på den öde perrongen. Han hade för mycket länge sedan flytt från Iran och var på väg från Helsingfors till Amsterdam. Han undrade om hon var på flykt och bjöd på en smörgås. Så började de prata, där på perrongen. Och hela vägen till Malmö. Och sedan fortsatte de prata i telefon. Och skrev långa brev. Nu är hon på väg till Helsingfors.