Leker att jag är i London

Jag jobbar intensivt, möte efter möte. Sover kvar i stan för att slippa vända i hallen och resa tillbaka. Undervisar, går sedan in i biomörkret istället för att sätta mig på tåget. Hamnar i Toscana och Juliet Binoche är så där vardagsvacker som man önskar att man vore, hon pratar franska, italienska och engelska om vartannat. Hon skrattar och gråter och önskar att hon kunde älska. Det är stundtals synnerligen intellektuellt, det handlar om kopior och original, men jag tänker mest på mannen, hur han pratar i telefon med någon annan och hur han använder alldeles för många ord för att inte frestas att blotta sina känslor. Sedan går jag till Författarnas Internationella gästhem och sover och låtsas att jag är just en internationell författare som gästar det där hemmet, tre underbart spartanska rum och allt man kan tänkas behöva mitt i stan, mitt i Stockholm. Och så vaknar jag, struntar i att vara ekonomisk, använder inte trinettköket, går istället direkt ut på Drottninggatan, utan kappa och slinker in på Hurtigs konditori. Jag dricker kaffe och leker att jag är i London, blundar och längtar till New York.