Nu är det snart två år sedan jag hörde Joakim Jardenberg missionera om det digitala hjulet. Det lät ju fantastiskt. Ett digitalt perpetum mobile där det är fritt fram att skriva sig rätt ut i världen, att göra sin röst hörd, att lyssna, lära och tänka tillsammans med andra utan att flytta sig en meter, flytta kroppen då vill säga – tanken flyger ju fritt och oändligt. Jag är verkligen för allt det där, i teorin vill säga. Vägen till själva praktiken är något längre.
När jag som nittonåring fick låna min mammas röda Olivetti reseskrivmaskin var det ett tekniksprång, ett ständigt tippexande och trassliga färgband. Några år senare, efter en omväg runt ljusbordet blev jag datoriserad och efter en PageMaker-kurs ägde jag världen. Jag skrev, fotograferade och formgav rätt in i tryckpressarna. Jag var en av de unga. En som hade koll. Sedan gick det som det gick.
När IT-tåget gick satt jag hemma och ammade. Sedan jag sprang efter det där tåget. Jag hann inte i fatt. Jag skrev vidare, frilansade, landade i Wordprogrammet och hade i övrigt noll koll. Och så hamnade jag på det där seminariet. Det digitala hjulet. Vid årsskiftet klev jag på tåget igen. Jag kan inte påstå att hjulet snurrar så där lätt och härligt som Jardenberg påstod att det skulle göra. Så snart jag tror att det börjar ta fart är det något som stoppar upp; en kod som jag inte kan eller något som hakar upp sig utan att jag förstår varför. Men det är härligt också. Att inte fråga om lov. Att kasta sig ut. Att skriva. Att lära. Att upptäcka nya vägar och nya möjligheter. I helgen vågade jag mig till med på att HTML-koda. Jag lyckades lägga upp länkar, bilder och filmer på hemsidan och var helt hög på mig själv tills jag såg att sidospalten och alla länkar var borta. Nu håller jag på att lära mig göra back-up. I eken utanför sitter en mellanstor hackspett. Vi hackar oss vidare på varsin sida fönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar