Om någon skulle ha missat det: tanten har återuppstått. Söder i Stockholm är inte bara landets mest författartäta
yta, där finns också tanterna. Unga, slätkindade tjejer med den obligatoriska tantuniformen; kappa, hatt och stadiga skor. De tar väskan på armen, dricker svart kaffe med
sju sorters kakor, inreder sina hem med secondhandmöbler från 1953, virkar
små dukar och driver upp äkta Mårbackapelargoner på fönsterbänkarna.
Men att vara
tant handlar om inställning. En tant är aldrig inställsam. En tant står på sig
och låter sig inte hunsas. Min mormor var en äkta tant. Hon var över nittio år
gammal och lite stapplig på benen men det bekom henne inte. Jag minns när vi klev
ur hissen och möttes av ett gäng hormonstinna tonårskillar som mätte sina
krafter genom att trycka upp varandra mot väggen. Utan att tveka motade hon ut
dem ur farstun med orden: ”Nej hörrni pojkar, här inne ska ni inte vara och
leka. Ut med er nu.” Jag kände ett
ögonblick av isande skräck innan de lommade ut och artigt höll upp dörren så
att vi kunde passera. Tant-power!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar