Om att bo i sitt namn tillsammans med andra

I den digitala världen är ett namn så mycket mer än något man säger till sitt barn eller viskar till den man älskar. I den digitala världen är ett namn nyckeln till ditt liv. Om jag googlar mitt namn kommer det upp en imponerande lista med saker jag har gjort. Eller rättare sagt - som Helena Öberg har gjort. För i den digitala världen är vi alla samma. Jag delar mitt namn med en resereporter på Dagens Nyheter vilket innebär att jag har varit på de mest fantastiska platser. Och så är jag framstående inom biologi. I alla fall om man får tro Internet. För att inte tala om upptäckten av några fantastiska väggbonader för si så där hundra år sedan. Ibland vet jag vad jag har gjort och vad de andra Helenorna har gjort, men ibland är gränsen hårfin; var jag verkligen på den där skolutvecklingskonferensen? Var jag med på den där ridturen? Väljer man att söka mig via Eniro blir variationen ännu större - jag träffade en gång en man som var tämligen övertygad om att jag var en gift kvinna boende i Göteborg. Men just jag, bor just här, intill eken.

Mer lek på universitetet!

Universitetslektorn Matti Nikkola är djupt imponerad av dagispedagogiken. Han är ansvarig för grundutbildningen vid institutionen för cell- och molekylärbiologi på Karolinska Institutet och låter medicinstudenterna cellslöjda; klippa, klistra och måla vetenskapliga modeller. Han menar att det är lärorikt att arbeta med händerna. Att lärandet och nyfikenheten är ett naturligt tillstånd.

Det som göms i snö kommer upp i tö

När jag gick på lågstadiet hängde det en affisch på väggen i matsalen: Det som göms i snö kommer upp i tö. I huvudet sjöng Robban Broberg låten "pling-pling" och jag älskade affischen och studerade varje liten detalj i bilderna som omgav texten, jag vill minnas att den påminde om Sven Nordqvist´Pettson bilder, med bilder i bilden. (Kanske satt han en gång på en helt annan skola och blickade upp mot samma affisch - en färgglad propagandaaffisch från Håll Sverige rent.) Jag tänker på hur kulturen formar människan. Och att det inte alltid är det som vi definierar som kultur är det som stannar och blir kvar. Mitt huvud är fullt av poesi. Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper - man ska alltid, alltid, alltid plocka upp. Kolli kock!

Trapplängtan

Jag väntar på en man, han ska komma hit och mycket nogsamt mäta ut de exakta måtten för min trappa som ska löpa längs väggen, upp till loftet som sedan ska förvandlas från ointagligt prång till mitt sovrum.

Allt börjar med en dröm

När jag nyss hade fyllt tjugo bläddrade jag i en tidning och plötsligt såg jag bilden av mig själv, inte den verkliga bilden, utan drömbilden, en ung tjej intill en vit bil. Det var jag! Eller den jag ville vara. Plötsligt visste jag att jag ville ha en vit bil. Och i den vita bilen skulle jag åka på kundbesök. Inte för att jag visste till vilka kunder. Men jag ville vara en sån som hade en vit bil och åkte på kundbesök. Det måste vara någon gammal Öbergs handlar-gen som plötsligt slog igenom och intalade mig att kundbesök var livets mening. Och frihet. En dröm tog sin början. En dröm som jag raskt glömde, tills jag stod där några år senare, med en skapligt ny, vit Saab och var på väg till ett kundbesök. Då hade jag hunnit starta en reklambyrå och plötsligt behövde jag den där vita bilen för att kunna åka till mina kunder. Jag tror att allt börjar med drömmar. Drömmar som kommer till oss i vaket eller sovande tillstånd. Drömmarna kommer före tanken, före medvetandet, före den djupa insikten. Drömmarna är ett varsel - och ja, just drömmar, som faktiskt, utan att dyka ner i Jungianska djup berättar något om oss själva. Nu drömmer jag inte längre om någon vit bil. Jag har numera en blå. Men nu är min dröm en annan. Jag drömmer om att sitta i mitt hus och kommunicera med världen. Världens mitt är där jag är. Periferin är alltid någon annanstans. Jordaxeln tränger upp ur marken strax söder om Broby.