När jag nyss hade fyllt tjugo bläddrade jag i en tidning och plötsligt såg jag bilden av mig själv, inte den verkliga bilden, utan drömbilden, en ung tjej intill en vit bil. Det var jag! Eller den jag ville vara. Plötsligt visste jag att jag ville ha en vit bil. Och i den vita bilen skulle jag åka på kundbesök. Inte för att jag visste till vilka kunder. Men jag ville vara en sån som hade en vit bil och åkte på kundbesök. Det måste vara någon gammal Öbergs handlar-gen som plötsligt slog igenom och intalade mig att kundbesök var livets mening. Och frihet. En dröm tog sin början. En dröm som jag raskt glömde, tills jag stod där några år senare, med en skapligt ny, vit Saab och var på väg till ett kundbesök. Då hade jag hunnit starta en reklambyrå och plötsligt behövde jag den där vita bilen för att kunna åka till mina kunder. Jag tror att allt börjar med drömmar. Drömmar som kommer till oss i vaket eller sovande tillstånd. Drömmarna kommer före tanken, före medvetandet, före den djupa insikten. Drömmarna är ett varsel - och ja, just drömmar, som faktiskt, utan att dyka ner i Jungianska djup berättar något om oss själva. Nu drömmer jag inte längre om någon vit bil. Jag har numera en blå. Men nu är min dröm en annan. Jag drömmer om att sitta i mitt hus och kommunicera med världen. Världens mitt är där jag är. Periferin är alltid någon annanstans. Jordaxeln tränger upp ur marken strax söder om Broby.
Mycket intressant. Jag hade en liknande vision när jag såg en resande (kanske i damunderkläder eller städredskap) som parkerade sin bil utanför ett motell. Jag ville bli resande... och blev det - i poesi!
SvaraRaderaNär sker uppfyllandet av en dröm? Är det ett medvetet strävande eller sker det lite i taget, utan att man märker det? Är det helt enkelt så att alla små val man gör leder i en riktning?