H som i HTML, hacka och hackspett

Nu är det snart två år sedan jag hörde Joakim Jardenberg missionera om det digitala hjulet. Det lät ju fantastiskt. Ett digitalt perpetum mobile där det är fritt fram att skriva sig rätt ut i världen, att göra sin röst hörd, att lyssna, lära och tänka tillsammans med andra utan att flytta sig en meter, flytta kroppen då vill säga – tanken flyger ju fritt och oändligt. Jag är verkligen för allt det där, i teorin vill säga. Vägen till själva praktiken är något längre.
När jag som nittonåring fick låna min mammas röda Olivetti reseskrivmaskin var det ett tekniksprång, ett ständigt tippexande och trassliga färgband. Några år senare, efter en omväg runt ljusbordet blev jag datoriserad och efter en PageMaker-kurs ägde jag världen. Jag skrev, fotograferade och formgav rätt in i tryckpressarna. Jag var en av de unga. En som hade koll. Sedan gick det som det gick.
När IT-tåget gick satt jag hemma och ammade. Sedan jag sprang efter det där tåget. Jag hann inte i fatt. Jag skrev vidare, frilansade, landade i Wordprogrammet och hade i övrigt noll koll. Och så hamnade jag på det där seminariet. Det digitala hjulet. Vid årsskiftet klev jag på tåget igen. Jag kan inte påstå att hjulet snurrar så där lätt och härligt som Jardenberg påstod att det skulle göra. Så snart jag tror att det börjar ta fart är det något som stoppar upp; en kod som jag inte kan eller något som hakar upp sig utan att jag förstår varför. Men det är härligt också. Att inte fråga om lov. Att kasta sig ut. Att skriva. Att lära. Att upptäcka nya vägar och nya möjligheter. I helgen vågade jag mig till med på att HTML-koda. Jag lyckades lägga upp länkar, bilder och filmer på hemsidan och var helt hög på mig själv tills jag såg att sidospalten och alla länkar var borta. Nu håller jag på att lära mig göra back-up. I eken utanför sitter en mellanstor hackspett. Vi hackar oss vidare på varsin sida fönstret.

Leker att jag är i London

Jag jobbar intensivt, möte efter möte. Sover kvar i stan för att slippa vända i hallen och resa tillbaka. Undervisar, går sedan in i biomörkret istället för att sätta mig på tåget. Hamnar i Toscana och Juliet Binoche är så där vardagsvacker som man önskar att man vore, hon pratar franska, italienska och engelska om vartannat. Hon skrattar och gråter och önskar att hon kunde älska. Det är stundtals synnerligen intellektuellt, det handlar om kopior och original, men jag tänker mest på mannen, hur han pratar i telefon med någon annan och hur han använder alldeles för många ord för att inte frestas att blotta sina känslor. Sedan går jag till Författarnas Internationella gästhem och sover och låtsas att jag är just en internationell författare som gästar det där hemmet, tre underbart spartanska rum och allt man kan tänkas behöva mitt i stan, mitt i Stockholm. Och så vaknar jag, struntar i att vara ekonomisk, använder inte trinettköket, går istället direkt ut på Drottninggatan, utan kappa och slinker in på Hurtigs konditori. Jag dricker kaffe och leker att jag är i London, blundar och längtar till New York.

Om att växla och växa

I veckan som kommer är det årsmöte i Författarcentrum Öst och när jag går därifrån är jag inte längre ordförande, (även om jag sitter kvar som ordförande i Författarcentrum Riks i några veckor till). Jag tänker njuta av att hela livet ligger öppet. Jag ska läsa, tänka och skriva - det är allt jag vet. Och prata lite emellanåt. Jag ska låta saker och ting komma till mig och låta mitt nya liv växa fram i takt med våren - det känns som om tankarna redan har börjat gro.