Tant-power sitter inte i kläderna

Om någon skulle ha missat det: tanten har återuppstått. Söder i Stockholm är inte bara landets mest författartäta yta, där finns också tanterna. Unga, slätkindade tjejer med den obligatoriska tantuniformen; kappa, hatt och stadiga skor. De tar väskan på armen, dricker svart kaffe med sju sorters kakor, inreder sina hem med secondhandmöbler från 1953, virkar små dukar och driver upp äkta Mårbackapelargoner på fönsterbänkarna.

Men att vara tant handlar om inställning. En tant är aldrig inställsam. En tant står på sig och låter sig inte hunsas. Min mormor var en äkta tant. Hon var över nittio år gammal och lite stapplig på benen men det bekom henne inte. Jag minns när vi klev ur hissen och möttes av ett gäng hormonstinna tonårskillar som mätte sina krafter genom att trycka upp varandra mot väggen. Utan att tveka motade hon ut dem ur farstun med orden: ”Nej hörrni pojkar, här inne ska ni inte vara och leka. Ut med er nu.” Jag kände ett ögonblick av isande skräck innan de lommade ut och artigt höll upp dörren så att vi kunde passera. Tant-power! 

Gör ett tant-test

Vissa ord blir så utslitna att de förlorar sin mening.

Kan man överhuvudtaget prata om kreativitet? Jag brukar ställa frågan när jag föreläser och gruppen får sedan ägna en stund åt att definiera begreppet. I förra veckan blev den gemensamma defintionen oberänsat, koppla ihop saker på nytt sätt och skapa. Det brukar komma upp liknande ord: Skapande. Nya tankar. Mod. Eller evolution. Och det kanske är vad allt handlar om – att skapa något nytt och livskraftigt. Den egyptiska författarinnan Naval el Sadawi menar att kreativitet är kärlek. Det kanske är sant – ett plus ett blir tre. Kreativitet innefattar ju både förälskelsens rus och födslovåndor.
Edvard de Bono, en av pionjärerna inom kreativitetsforskning talar om provokation, slump och jakt på alternativ.
Kreativitet är att bryta invanda mönster. Och vi behöver många alternativ, många pusselbitar, eller kanske många färger på paletten för att kunna skapa.
En annan definition skulle kunna vara att kreativitet är humor. En invand tankebana som bryts och byter riktning. Skrattet är energikicken som ryms i kreativiteten. Det där som man längtar efter, som är värt allt. Ruset. Så det är kanske kärlek ändå.

En fågelholk på huvudet

Charlie som har ritat mitt hus har inte bara hus i huvudet. En gång om året - på konstnärernas julmarknad - har en ett hus på huvudet. En fågelholk. Han sitter i ett bås och samtalar människor som tagit en kölapp. Om kärlek, tvivel, barn och barnbarn. Flera återkommer år från år och tar ofta med sig någon vän eller bekant. Kanske tänker man bättre med ett hus på huvudet?
Charlie och jag har jobbat tillsammans och har länge tänkt skriva en bok om kreativitet. Istället kom vi att prata om livet och så ritade Charlie mitt hus istället, en dröm som numera är platsen där jag bor. 
Hus gör något med en människa. Hus lever. Och att bygga hus är som livet självt, drömmar, ritningar, kreativitet, hantverk och ett stort mått improvisation.
Nu har vi börjat skriva på den där boken igen. En bok om människans plats i världen. Tänkande. Inga akademiska anspråk, bara samtal längs en vindlande stig. Med en fågelholk på huvudet.

En galge bär mitt hopp

Det fanns en tid i mitt liv när jag inte ägde något, minst av allt hopp. Det var då jag började drömma om hästar. Frustande vilda hästar, fulla av kraft. Jag behövde kraft. Så jag gjorde mig en häst, av en galge, en bit ståltråd och en tidning. Lite klister också. Och svart färg. Nu har livet ljusnat. Men fortfarande är den en gammal galge som bär mitt hopp.

Mitt eget Toscana

Jag har mitt eget Toscana. Just nu, just här. Jag har klivit av nu. Jag vägrar delta i hösten. Jag vägrar springa fortare. Allt har sin egen rytm. Mitt hjärtas slag. Inte mer än så.

Allt handlar om att släppa taget

Kunskapspriset. Ett röstningsformulär; klick, klick, tack och kryss: kön och ålder. Då gick det upp för mig; från och med måndag lämnar jag raden av unga och lovande trettioåringar bakom mig och klumpas rent statistiskt ihop med alla mellan 45 och 60. Jag som trodde att åldersnoja handlade om att fylla femtio. Och så kommer den nu – i ett slag. Vågskålen slår över. Helt oväntat. Och jag är ju ändå våg. Jag behöver balans. Jämvikt. Inga tvära kast. En av mina vänner säger att det handlar om att släppa taget. Hon njuter av att vara fri, frisk och femtio. Själv är jag mitt i, mitt i allt, mitt i livet, mitt i prick. På väg in i en ny fas.

En resa med tung packning

Ibland kommer en berättelse flygande från det verkliga livet, som den om en skånetös som flyttade till Umeå för att lära sig allt om djur på gymnasiet. Hon älskade kor. Och sport. Och vackra pojkar. Tiden gick och samma år hon fyllde trettio blev en av dessa pojkar far till hennes barn. Han hade nyss fyllt tjugotvå. De var lite i otakt men försökte ändå få till det och skaffade sig rent av ett barn till innan de skilde sig. Efter det blev hon den ensamma mamman. Gjorde allt för sina barn. Levde för sina barn. Bodde kvar där långt uppe i norr för deras skull tills hon insåg att barnen hade blivit vuxna, flyttat söderut och inte skulle komma tillbaka. Hon närde en längtan. Nu var hon fri. Hon sålde lägenheten. Skaffade sig ett jobb i Trelleborg och en torsdag i augusti tog hon tåget söderut. Det mesta var magasinerat och hon skulle bo inneboende men hon behövde ju sina kläder, skorna, stövlarna, vinterkappan, det ärvda porslinet, älsklingsböckerna, tidskriftsstället i rotting och några smörgåsar till resan. Hon krängde på sig den stora ryggsäcken, tog den lilla ryggsäcken på magen, handväskan tvärsöver axeln, övernattningsväskan i ena handen, tidskriftsstället i rotting och den stora resväskan på två hjul i den andra. Hon bad sin granne bära de båda små resväskorna och påsen med smörgåsar. Hon skulle åka nattåg. När hon hade stuvat in packningen på britsen återstod ett mycket litet utrymme där hon tryckte sig in och tillbringade natten. På morgonen kom hon fram till Stockholm. Det visade sig att tåget till Malmö skulle gå från samma perrong två timmar senare. Hon fick hjälp att bära ut sitt bagage och sedan satte hon sig att vänta. Hon kunde inte gå någonstans eftersom hon var tvungen att vakta de båda ryggsäckarna, den stora resväskan, övernattningsväskan, de två små resväskorna, handväskan och tidskskriftsstället i rotting (smörgåsarna var nu uppätna). Städarna gick genom nattåget. Då kom en man. Han såg henne på långt håll. Hon var som en liten ö på den öde perrongen. Han hade för mycket länge sedan flytt från Iran och var på väg från Helsingfors till Amsterdam. Han undrade om hon var på flykt och bjöd på en smörgås. Så började de prata, där på perrongen. Och hela vägen till Malmö. Och sedan fortsatte de prata i telefon. Och skrev långa brev. Nu är hon på väg till Helsingfors.