Jag bor granne med en annan tid

Det finns platser där tiden har stannat. Människor som vägrar anpassa sig. Som farbrorn tvärs över vägen. Han hämtade vatten ur brunnen och vägrade övergå till växelström. Till slut kom ingenjörerna från Asea och hämtade in alla hans maskiner och lindade om dem för hand. Han vägrade måla huset också. Och var nöjd med hur han hade det. Nu är han död och fasaden är nymålad för första gången på hundra år. Men insidan är intakt. Där stannade klockan någon gång i mitten av förra seklet. Gubben och allt av värde är utrensat, kvar finns bara minnen som ingen längre minns.

Jag börjar med kärlek

Jag börjar med kärlek. Är inte det en vacker tanke? Jag börjar just där, med mina föräldrar. De är på väg att kliva på en turistbåt i Amsterdam. Jag är ännu inte född. Jag behöver en ny startpunkt. Jag väljer att sätta den här, just i språnget mellan bryggan och båten. De är sista paret ut. Nu börjar färden.

Jag behöver ingen personlig tränare

Det har varit en helg i teknikens tecken. Jag började med att elda upp min matberedare. Eller elda och elda. Snarare ryka ut den. Min syster hade gett mig den briljanta idén att använda den för att baka. Men det kanske finns ett bäst före datum även för motorer. Jag laddade i lite mjöl i taget, fyllde inte för fullt och ändå hann den bara gå i någon minut innan den liksom tröttnade. Jag hann inte ens stänga av den förrän röken bolmade. Den landade snabbt på altanen. Istället övergick jag till degbunke och slev. Det gick bättre.

Jag läste just att Michelle Obama har en personlig tränare som hjälper henne att få snygga överarmar. Jag tror att det räcker att baka. Utan maskiner.

Sedan packade jag upp min nya Iphone. Och tog den här bilden. Nog är det rätt så underbart med teknik ändå? Ett rabarberblad. Och sedan paj. Och påsk.

Ska jag tacka Elin Wägner eller Pippi Långstrump?

Jag läser Norrtullsligan undrar varför jag, som har läst allt av gubben Strindberg har lyckats svepa förbi Elin Wägner. Boken gavs ut 1908 i en tid då Strindberg bodde i Blå Tornet och varje dag vandrade längs Drottninggatan i sin mörka rock och höga hatt. Det var männens tid. Kvinnornas rösträtt låg fjorton år framåt i tiden. Norrtullsligans kontorsflickor hade en fjärdedel av männens lön och de förväntades bli gifta, försörjda och inrätta sig i ledet vid sidan om sin man. Möjligen är det fler än jag som missat Elin Wägner. På bara några månader har boken sålt i mer än sextusen exemplar. Det innebär att en väldig massa människor går omkring med boken i väskan och tillbringar tid med kontorsflickorna. Jag kommer att tänka på en helt annan kontorsflicka - Astrid Lindgren - som föddes 1907. Kanske kan man bara förstå djupet av revolt hos Pippi Långstrump om man betänker att det också är en bok skriven av en kontorsflicka, som skamligt nog födde sitt första barn alldeles för ung och alldeles väldigt mycket ogift. Jag är övertygad om att Astrid Lindgren kunde sin Elin Wägner och att Pippi Långstrumps mamma i själva verket ingick i den där vilda ligan på Norrtullsgatan innan hon hamnade på sitt moln. Jag tror att hon var en kontorsflicka som log i sin himmel när Pippi envisades med att klara sig själv och vägrade bli omhändertagen, att hon njöt av se sin dotter med egna pengar, ett eget hus och att hon skrattade högt när Pippi bar stora starka karlar på raka armar.
Det sägs att en människa bara är en länk i en enda lång kedja, att man alltid står på sina föregångares axlar. Jag vet inte vem det är jag ska tacka - Elin Wägner eller Pippi Långstrump - för att jag så här ett decennium in på det nya årtusendet kan bo i mitt hus, försörja mig själv och skriva mina böcker. Tror förresten att jag ska låna grannens häst och ställa honom på verandan.

H som i HTML, hacka och hackspett

Nu är det snart två år sedan jag hörde Joakim Jardenberg missionera om det digitala hjulet. Det lät ju fantastiskt. Ett digitalt perpetum mobile där det är fritt fram att skriva sig rätt ut i världen, att göra sin röst hörd, att lyssna, lära och tänka tillsammans med andra utan att flytta sig en meter, flytta kroppen då vill säga – tanken flyger ju fritt och oändligt. Jag är verkligen för allt det där, i teorin vill säga. Vägen till själva praktiken är något längre.
När jag som nittonåring fick låna min mammas röda Olivetti reseskrivmaskin var det ett tekniksprång, ett ständigt tippexande och trassliga färgband. Några år senare, efter en omväg runt ljusbordet blev jag datoriserad och efter en PageMaker-kurs ägde jag världen. Jag skrev, fotograferade och formgav rätt in i tryckpressarna. Jag var en av de unga. En som hade koll. Sedan gick det som det gick.
När IT-tåget gick satt jag hemma och ammade. Sedan jag sprang efter det där tåget. Jag hann inte i fatt. Jag skrev vidare, frilansade, landade i Wordprogrammet och hade i övrigt noll koll. Och så hamnade jag på det där seminariet. Det digitala hjulet. Vid årsskiftet klev jag på tåget igen. Jag kan inte påstå att hjulet snurrar så där lätt och härligt som Jardenberg påstod att det skulle göra. Så snart jag tror att det börjar ta fart är det något som stoppar upp; en kod som jag inte kan eller något som hakar upp sig utan att jag förstår varför. Men det är härligt också. Att inte fråga om lov. Att kasta sig ut. Att skriva. Att lära. Att upptäcka nya vägar och nya möjligheter. I helgen vågade jag mig till med på att HTML-koda. Jag lyckades lägga upp länkar, bilder och filmer på hemsidan och var helt hög på mig själv tills jag såg att sidospalten och alla länkar var borta. Nu håller jag på att lära mig göra back-up. I eken utanför sitter en mellanstor hackspett. Vi hackar oss vidare på varsin sida fönstret.

Leker att jag är i London

Jag jobbar intensivt, möte efter möte. Sover kvar i stan för att slippa vända i hallen och resa tillbaka. Undervisar, går sedan in i biomörkret istället för att sätta mig på tåget. Hamnar i Toscana och Juliet Binoche är så där vardagsvacker som man önskar att man vore, hon pratar franska, italienska och engelska om vartannat. Hon skrattar och gråter och önskar att hon kunde älska. Det är stundtals synnerligen intellektuellt, det handlar om kopior och original, men jag tänker mest på mannen, hur han pratar i telefon med någon annan och hur han använder alldeles för många ord för att inte frestas att blotta sina känslor. Sedan går jag till Författarnas Internationella gästhem och sover och låtsas att jag är just en internationell författare som gästar det där hemmet, tre underbart spartanska rum och allt man kan tänkas behöva mitt i stan, mitt i Stockholm. Och så vaknar jag, struntar i att vara ekonomisk, använder inte trinettköket, går istället direkt ut på Drottninggatan, utan kappa och slinker in på Hurtigs konditori. Jag dricker kaffe och leker att jag är i London, blundar och längtar till New York.