Att hushålla - det är väl vad allt handlar om?

Jag har en egen HK-pedagog. Hon heter Maria och lär bortskämda barn hur man håller en vass kniv och tar hand om skrumpna potatisar. HK som i hem och konsument. Eller med ett gammalt fint ord; hushållslärarinna. Hon har fått mig att förstå varför det där med koldioxiden hänger ihop med vad man äter. Att priset för köttet inte är det som man betalar i butiken, utan utdikade floddeltan på helt andra ställen på jorden. Eller grödor som odlas bara för att föda köttdjuren, när människor svälter. Ja, du hajar, allt sådant där som är alldeles för jobbigt att tänka på när man sitter där med sin biff. Eller ännu värre, för jobbigt att prata om, när man sitter någonstans och blir bjuden på biff. Inget att dra upp i tid och otid om man vill bli bjuden fler gånger, typ. Maria pratar om det varje dag med sina elever. Hon är en av vardagens anonyma hjältar som mycket långsamt och uthålligt förändrar världen till det bättre. Hon kan den vackra konsten att hushålla. Och det är väl vad allt handlar om? Själv har jag hushållat i flera dagar och varit helt självförsörjande, bortsett från gurkorna från grannens växthus.

Jag visste ingenting

En man klev av tåget i Katrineholm. Han reste med lätt packning och hade lånat en blå jacka av sin son. Han var handelsresande i sånger, mycket långt från sin hamn. Strandsatt. Han skrev saker på vita papper och förvarade sina gitarrer under sängen. Hela han var full av musik, varje minne, varje rad, varje kvinna var en strof, en slinga, en vacker melodi. Du var där och jag visste ingenting. Vi svalkades av samma vind. Nu är det morgon. Någon annans hjärta ropar över Sverige. Jag seglar iväg. My own true love. Fortsätt. Känn ingen sorg för mig i Göteborg.

En intelligent klättrare?

Min vän Kathie skrev häromdagen "du som är lite vetenskaplig av dig". Jag vet inte om jag är särskilt vetenskaplig av mig. Snarare nyfiken. Jag minns att jag rev ur en betraktelse av Lars Gustafsson för sisådär tjugofem år sedan: "Kan havet tänka?". Jag brukar tänka på det ibland. Om havet kan tänka. Om stormarna som vi döper till Irene eller Gudrun vill säga oss något. De kanske är just så förgrymmade som de verkar. Och jag undrar vad som driver porslinsblomman att ge sig iväg, bort från fönsterbrädan, upp på skrivbordet och börja sina envisa klättring uppåt på skrivbordslampan en meter bort. Kanske är världen och en eller annan blomma så mycket intelligentare än vi människor begriper.

Jag bor granne med en annan tid

Det finns platser där tiden har stannat. Människor som vägrar anpassa sig. Som farbrorn tvärs över vägen. Han hämtade vatten ur brunnen och vägrade övergå till växelström. Till slut kom ingenjörerna från Asea och hämtade in alla hans maskiner och lindade om dem för hand. Han vägrade måla huset också. Och var nöjd med hur han hade det. Nu är han död och fasaden är nymålad för första gången på hundra år. Men insidan är intakt. Där stannade klockan någon gång i mitten av förra seklet. Gubben och allt av värde är utrensat, kvar finns bara minnen som ingen längre minns.

Jag börjar med kärlek

Jag börjar med kärlek. Är inte det en vacker tanke? Jag börjar just där, med mina föräldrar. De är på väg att kliva på en turistbåt i Amsterdam. Jag är ännu inte född. Jag behöver en ny startpunkt. Jag väljer att sätta den här, just i språnget mellan bryggan och båten. De är sista paret ut. Nu börjar färden.

Jag behöver ingen personlig tränare

Det har varit en helg i teknikens tecken. Jag började med att elda upp min matberedare. Eller elda och elda. Snarare ryka ut den. Min syster hade gett mig den briljanta idén att använda den för att baka. Men det kanske finns ett bäst före datum även för motorer. Jag laddade i lite mjöl i taget, fyllde inte för fullt och ändå hann den bara gå i någon minut innan den liksom tröttnade. Jag hann inte ens stänga av den förrän röken bolmade. Den landade snabbt på altanen. Istället övergick jag till degbunke och slev. Det gick bättre.

Jag läste just att Michelle Obama har en personlig tränare som hjälper henne att få snygga överarmar. Jag tror att det räcker att baka. Utan maskiner.

Sedan packade jag upp min nya Iphone. Och tog den här bilden. Nog är det rätt så underbart med teknik ändå? Ett rabarberblad. Och sedan paj. Och påsk.

Ska jag tacka Elin Wägner eller Pippi Långstrump?

Jag läser Norrtullsligan undrar varför jag, som har läst allt av gubben Strindberg har lyckats svepa förbi Elin Wägner. Boken gavs ut 1908 i en tid då Strindberg bodde i Blå Tornet och varje dag vandrade längs Drottninggatan i sin mörka rock och höga hatt. Det var männens tid. Kvinnornas rösträtt låg fjorton år framåt i tiden. Norrtullsligans kontorsflickor hade en fjärdedel av männens lön och de förväntades bli gifta, försörjda och inrätta sig i ledet vid sidan om sin man. Möjligen är det fler än jag som missat Elin Wägner. På bara några månader har boken sålt i mer än sextusen exemplar. Det innebär att en väldig massa människor går omkring med boken i väskan och tillbringar tid med kontorsflickorna. Jag kommer att tänka på en helt annan kontorsflicka - Astrid Lindgren - som föddes 1907. Kanske kan man bara förstå djupet av revolt hos Pippi Långstrump om man betänker att det också är en bok skriven av en kontorsflicka, som skamligt nog födde sitt första barn alldeles för ung och alldeles väldigt mycket ogift. Jag är övertygad om att Astrid Lindgren kunde sin Elin Wägner och att Pippi Långstrumps mamma i själva verket ingick i den där vilda ligan på Norrtullsgatan innan hon hamnade på sitt moln. Jag tror att hon var en kontorsflicka som log i sin himmel när Pippi envisades med att klara sig själv och vägrade bli omhändertagen, att hon njöt av se sin dotter med egna pengar, ett eget hus och att hon skrattade högt när Pippi bar stora starka karlar på raka armar.
Det sägs att en människa bara är en länk i en enda lång kedja, att man alltid står på sina föregångares axlar. Jag vet inte vem det är jag ska tacka - Elin Wägner eller Pippi Långstrump - för att jag så här ett decennium in på det nya årtusendet kan bo i mitt hus, försörja mig själv och skriva mina böcker. Tror förresten att jag ska låna grannens häst och ställa honom på verandan.