Mindfulness - den nya kokboken

Det sägs att kokböckerna har blivit så populära för att de triggar igång själva lustcentrat i hjärnan och får oss att dregla av förväntan inför mat som vi kanske aldrig lagar. Men vi njuter den ändå, med hjärnan, via bilderna. Och vi läser recepten och fantiserar om hur vi skaffar avancerade ingredienser, oljor från långt avlägsna platser, eller odlar våra ekologiska grönsaker från grunden i egen täppa. Det är som att vi behöver vänta och längta, när maten bara är ett mikro-pling bort drömmer vi oss bort till surdegsbakande och långkok.

Men nu läste jag just att kokböckerna håller på att trängas undan av en helt ny bokflod - böckerna om mindfulness. Amelia Adamo suckade i förra veckan att hon önskade sig en handbok i tänkande - kanske är hon så trendkänslig att hon redan blivit bönhörd. Återigen är det hjärnan böckerna vill åt - vi ska lära oss att släppa taget om kraven, oron, tanken på framtiden eller det som var igår, andas och bara vara närvarande i nuet. Ytterligare en flod att flyta i. Jag fyller lungorna andas. Och inser att solen skiner. Att jag faktiskt kan jobba en stund i kväll istället. Nu ska jag pyssla med min blivande täppa.

Det lönar sig att längta

Jag bor i den yttersta utposten. En plats där skolbussen startar klockan sju varje morgon. En plats dit snön kom på natten till Lucia. En plats dit kylan kom på juldagen. En plats där kölden bet sig fast tills vattnet frös i rören. Det kändes som om vi var ständigt insnöade i månader och att världen utanför låg mycket långt borta. Minns du hur det var? Nyss? När man trodde man läste fel när temperaturen sjönk ner mot trettio grader minus.

Jag började nästan tro att min granne hade rätt, han som alltid lika tjurigt hävdar att han vill fly landet, att det inte är meningen att vi människor ska leva i kyla och mörker. Men så tänkte jag att det är just kylan och mörkret som lär oss längta. För vilka vore vi om det ständigt vore sol och varmt? Om det ständigt vore sommar? Hur skulle vi då veta att all plåga har en gräns? Att lidandet går över? Att efter mörker kommer ljus. För efter vinter kommer vår. Alltid. Just när vi tappat hoppet. Det är just det som är vitsen med våren; att den lär oss att det lönar sig att längta

Just idag är backarna är fulla av vitsippor, blåsippor och humlesurr. Just idag kluckar vattnet. Just idag har björkarna slagit ut. Och min granne har tagit fram sin motorcykel. Just idag är faktiskt vintern slut. Just idag är det vår!

/del av tal, Kvicksunds IP, Valborgsmässoafton 2010

Släpp taget och sluta kämpa

Jag tror att vishet består i att våga släppa taget och sluta kämpa. Inse att livet formar sig likt en flod som strömmar genom landskapet. Det går inte att stanna upp, allt flyter hela tiden, men om du slutar att kämpa och ängsligt hålla dig fast i utstickande grenar och istället flyter med kommer du vidare, kanske med en eller annan kallsup, men du kommer att flyta och någonstans när du minst anar det når du havet. Samma sak med allt som strömmar genom din hjärna - kämpa inte. Skapa dig en vacker målbild av resans mål så kommer hjärnan att förstå vart du är på väg och låta både medvetna och omedvetna tankar, drömmar och handlingar leda dig dit. Jag tror på att kasta mynt i önskebrunnar. Blunda och önska. Eller sätta upp en bild av Venus på väggen för att kunna längta hela vägen tillbaka till Florens. Tre år tog det, sedan hade jag längs krokiga vägar återvänt, passerat den oändliga kön och stod framför den verkliga tavlan. Venus födelse. Bilden hänger fortfarande kvar på väggen. Som en påminnelse - låt längtan leda dig!

Minnet av en mur

Istället för att reta mig på jordhögarna som omger mitt hus har jag bestämt mig för att plocka stenar och bygga en mur. Någonstans ska man ju börja. Visserligen har jag tänkt mig en naturtomt. Men jag inser allt mer att naturen behöver tuktas för att vara just natur och inte ogenomträngliga buskage och nässelsnår. Så jag bygger min mur. Sten för sten. Hunden är lycklig. Han hjälper mig gräva och skuttar bredvid skottkärran. Jag tänker på andra murar. Och stenar. Låter dem glida intill varandra. Ser hur de oregelbundna former skapar en helhet. En antydan. Och i mitt inre en mur.

Tack och lov att jag saknar grind

Dörren var olåst och jag var nästan framme vid huset, efter en något längre hundpromenad än planerat, när en mörk BMW med tonade rutor svängde in på min lilla väg och stannade. Motorn brummade men ingen klev ur. Ingenting hände. Jag kopplade hunden. Närmade mig. Jag måste ju ändå passera för att nå dörren. Tänkte att det är för att slippa sånt här som folk bygger murar runt husen och skaffar sig fjärrstyrda grindar. Det är för att slippa hitta en mörk BMW framför sin dörr som människor i Moskva och Milano flyttar in i Gated Communities. När jag kom närmare såg jag att det satt en ensam man vid ratten. En mörk man. Så surrade fönsterhissen. Och jag fick en halv limpa. Av grannen som lånat fruns bil. Brödet var fortfarande varmt.

En lång lat dag landar tankarna

Nyss vårdagjämning. Nu stundar ljus och nya tider. Men först en lång lat helg. Den svartaste dagen av alla. Den långa fredagen. Stilla veckan. Stillar mig till sist. Fast hjärtat dunkar. Och bäcken porlar. Hela vintern forsar bort och det enda som återstår är vårskriket. Glad påsk!