En galge bär mitt hopp

Det fanns en tid i mitt liv när jag inte ägde något, minst av allt hopp. Det var då jag började drömma om hästar. Frustande vilda hästar, fulla av kraft. Jag behövde kraft. Så jag gjorde mig en häst, av en galge, en bit ståltråd och en tidning. Lite klister också. Och svart färg. Nu har livet ljusnat. Men fortfarande är den en gammal galge som bär mitt hopp.

Mitt eget Toscana

Jag har mitt eget Toscana. Just nu, just här. Jag har klivit av nu. Jag vägrar delta i hösten. Jag vägrar springa fortare. Allt har sin egen rytm. Mitt hjärtas slag. Inte mer än så.

Allt handlar om att släppa taget

Kunskapspriset. Ett röstningsformulär; klick, klick, tack och kryss: kön och ålder. Då gick det upp för mig; från och med måndag lämnar jag raden av unga och lovande trettioåringar bakom mig och klumpas rent statistiskt ihop med alla mellan 45 och 60. Jag som trodde att åldersnoja handlade om att fylla femtio. Och så kommer den nu – i ett slag. Vågskålen slår över. Helt oväntat. Och jag är ju ändå våg. Jag behöver balans. Jämvikt. Inga tvära kast. En av mina vänner säger att det handlar om att släppa taget. Hon njuter av att vara fri, frisk och femtio. Själv är jag mitt i, mitt i allt, mitt i livet, mitt i prick. På väg in i en ny fas.

En resa med tung packning

Ibland kommer en berättelse flygande från det verkliga livet, som den om en skånetös som flyttade till Umeå för att lära sig allt om djur på gymnasiet. Hon älskade kor. Och sport. Och vackra pojkar. Tiden gick och samma år hon fyllde trettio blev en av dessa pojkar far till hennes barn. Han hade nyss fyllt tjugotvå. De var lite i otakt men försökte ändå få till det och skaffade sig rent av ett barn till innan de skilde sig. Efter det blev hon den ensamma mamman. Gjorde allt för sina barn. Levde för sina barn. Bodde kvar där långt uppe i norr för deras skull tills hon insåg att barnen hade blivit vuxna, flyttat söderut och inte skulle komma tillbaka. Hon närde en längtan. Nu var hon fri. Hon sålde lägenheten. Skaffade sig ett jobb i Trelleborg och en torsdag i augusti tog hon tåget söderut. Det mesta var magasinerat och hon skulle bo inneboende men hon behövde ju sina kläder, skorna, stövlarna, vinterkappan, det ärvda porslinet, älsklingsböckerna, tidskriftsstället i rotting och några smörgåsar till resan. Hon krängde på sig den stora ryggsäcken, tog den lilla ryggsäcken på magen, handväskan tvärsöver axeln, övernattningsväskan i ena handen, tidskriftsstället i rotting och den stora resväskan på två hjul i den andra. Hon bad sin granne bära de båda små resväskorna och påsen med smörgåsar. Hon skulle åka nattåg. När hon hade stuvat in packningen på britsen återstod ett mycket litet utrymme där hon tryckte sig in och tillbringade natten. På morgonen kom hon fram till Stockholm. Det visade sig att tåget till Malmö skulle gå från samma perrong två timmar senare. Hon fick hjälp att bära ut sitt bagage och sedan satte hon sig att vänta. Hon kunde inte gå någonstans eftersom hon var tvungen att vakta de båda ryggsäckarna, den stora resväskan, övernattningsväskan, de två små resväskorna, handväskan och tidskskriftsstället i rotting (smörgåsarna var nu uppätna). Städarna gick genom nattåget. Då kom en man. Han såg henne på långt håll. Hon var som en liten ö på den öde perrongen. Han hade för mycket länge sedan flytt från Iran och var på väg från Helsingfors till Amsterdam. Han undrade om hon var på flykt och bjöd på en smörgås. Så började de prata, där på perrongen. Och hela vägen till Malmö. Och sedan fortsatte de prata i telefon. Och skrev långa brev. Nu är hon på väg till Helsingfors.

IRL; Helena långöra tar kaffepaus

"Jo, det är en sjuk arbetsplats. Men hon kan gå dit och gå hem utan att helt sjunka i skiten. Hon är inte som du och jag. Hon är typ trygg på insidan inte bara yta. Men jag måste fan gå dit och sitta där i telefonen och vara så jävla trevlig. Jag har tolvtusen i fasta kostnader."
"Stackare."
"Ja, du vet, men jag har kommit till insikt nu, men jag har fan trehundratusen i skulder. Konsumtionsskuld alltså. Kläder, resor och sånt skit. Ja, kanske inte fullt tre hundra. Men nästan. Det är därför jag måste betala som fan nu, så att jag kan plugga sedan."
"Ekonomi?"
"Jo, men det är klart det blir Handels. Det är ju så jävla viktigt att ha ordning på sina meriter. Men vet du vad jag tänkte? Ja, det låter kanske inte klokt, men jag tänkte läsa ett grundår. Ett grundår i konst alltså. Jag har alltså gått och tänkt på det jämt, att jag borde göra något sånt. Så jag tänkte va fan. Jag tar ett mellanår. Om jag nu får till det för alla skulder förstås."
"Min pappa har gått Konstfack."
"Är det sant? Och han försörjer sig?"
"Han är AD."
"Ja, tänk det kunde man kanske bli. Tänk att det finns folk som försörjer sig på sånt. Det skulle mamma aldrig tro, hon tjatar jämt om utbildning. Men nu när jag ändå håller på att ta tag i saker, tänkte jag. För min egen skull. Man måste fan ta hand om sig i vår ålder. Annars klistrar inälvorna fast på insidan och då kan man inte får barn sen."
"Går du i den där gruppen?"
" Ja och jag får äta typ allting."
"Äter du allt?"
"Jo, jag lovar - jag har till och med ätit pizza två gånger."
"Åååå..."
"Och i söndags åt jag lite av efterrätten."
"Å, är det sant?"
"Ja, jag vet, typ allt! Förut kunde jag inte äta sylt för det var socker i det, och inte müsli för att det var för mycket kolhydrater, inte yoghurt, för då svullnade magen."
"Jo, jag vet... Och du har inte gått upp?"
"Fyra hekto på två månader. Det är ju ingenting. Och ändå tränar jag inte."
"Får du inte träna typ?"
"Jo, men jag har varit förkyld. Förut tränade jag typ jämt. För att jag åt så mycket godis. Var typ addicted. Och så var jag tvungen att springa typ en mil för att bli av med kalorierna. Nu vill jag inte ens ha godis. Min mage är typ mätt på mat"
"Är det sant? Du tänker inte ens på det?"
"Ingenting. Jag har typ blivit en annan människa."

Att hushålla - det är väl vad allt handlar om?

Jag har en egen HK-pedagog. Hon heter Maria och lär bortskämda barn hur man håller en vass kniv och tar hand om skrumpna potatisar. HK som i hem och konsument. Eller med ett gammalt fint ord; hushållslärarinna. Hon har fått mig att förstå varför det där med koldioxiden hänger ihop med vad man äter. Att priset för köttet inte är det som man betalar i butiken, utan utdikade floddeltan på helt andra ställen på jorden. Eller grödor som odlas bara för att föda köttdjuren, när människor svälter. Ja, du hajar, allt sådant där som är alldeles för jobbigt att tänka på när man sitter där med sin biff. Eller ännu värre, för jobbigt att prata om, när man sitter någonstans och blir bjuden på biff. Inget att dra upp i tid och otid om man vill bli bjuden fler gånger, typ. Maria pratar om det varje dag med sina elever. Hon är en av vardagens anonyma hjältar som mycket långsamt och uthålligt förändrar världen till det bättre. Hon kan den vackra konsten att hushålla. Och det är väl vad allt handlar om? Själv har jag hushållat i flera dagar och varit helt självförsörjande, bortsett från gurkorna från grannens växthus.

Jag visste ingenting

En man klev av tåget i Katrineholm. Han reste med lätt packning och hade lånat en blå jacka av sin son. Han var handelsresande i sånger, mycket långt från sin hamn. Strandsatt. Han skrev saker på vita papper och förvarade sina gitarrer under sängen. Hela han var full av musik, varje minne, varje rad, varje kvinna var en strof, en slinga, en vacker melodi. Du var där och jag visste ingenting. Vi svalkades av samma vind. Nu är det morgon. Någon annans hjärta ropar över Sverige. Jag seglar iväg. My own true love. Fortsätt. Känn ingen sorg för mig i Göteborg.

En intelligent klättrare?

Min vän Kathie skrev häromdagen "du som är lite vetenskaplig av dig". Jag vet inte om jag är särskilt vetenskaplig av mig. Snarare nyfiken. Jag minns att jag rev ur en betraktelse av Lars Gustafsson för sisådär tjugofem år sedan: "Kan havet tänka?". Jag brukar tänka på det ibland. Om havet kan tänka. Om stormarna som vi döper till Irene eller Gudrun vill säga oss något. De kanske är just så förgrymmade som de verkar. Och jag undrar vad som driver porslinsblomman att ge sig iväg, bort från fönsterbrädan, upp på skrivbordet och börja sina envisa klättring uppåt på skrivbordslampan en meter bort. Kanske är världen och en eller annan blomma så mycket intelligentare än vi människor begriper.

Jag bor granne med en annan tid

Det finns platser där tiden har stannat. Människor som vägrar anpassa sig. Som farbrorn tvärs över vägen. Han hämtade vatten ur brunnen och vägrade övergå till växelström. Till slut kom ingenjörerna från Asea och hämtade in alla hans maskiner och lindade om dem för hand. Han vägrade måla huset också. Och var nöjd med hur han hade det. Nu är han död och fasaden är nymålad för första gången på hundra år. Men insidan är intakt. Där stannade klockan någon gång i mitten av förra seklet. Gubben och allt av värde är utrensat, kvar finns bara minnen som ingen längre minns.

Jag börjar med kärlek

Jag börjar med kärlek. Är inte det en vacker tanke? Jag börjar just där, med mina föräldrar. De är på väg att kliva på en turistbåt i Amsterdam. Jag är ännu inte född. Jag behöver en ny startpunkt. Jag väljer att sätta den här, just i språnget mellan bryggan och båten. De är sista paret ut. Nu börjar färden.

Jag behöver ingen personlig tränare

Det har varit en helg i teknikens tecken. Jag började med att elda upp min matberedare. Eller elda och elda. Snarare ryka ut den. Min syster hade gett mig den briljanta idén att använda den för att baka. Men det kanske finns ett bäst före datum även för motorer. Jag laddade i lite mjöl i taget, fyllde inte för fullt och ändå hann den bara gå i någon minut innan den liksom tröttnade. Jag hann inte ens stänga av den förrän röken bolmade. Den landade snabbt på altanen. Istället övergick jag till degbunke och slev. Det gick bättre.

Jag läste just att Michelle Obama har en personlig tränare som hjälper henne att få snygga överarmar. Jag tror att det räcker att baka. Utan maskiner.

Sedan packade jag upp min nya Iphone. Och tog den här bilden. Nog är det rätt så underbart med teknik ändå? Ett rabarberblad. Och sedan paj. Och påsk.

Ska jag tacka Elin Wägner eller Pippi Långstrump?

Jag läser Norrtullsligan undrar varför jag, som har läst allt av gubben Strindberg har lyckats svepa förbi Elin Wägner. Boken gavs ut 1908 i en tid då Strindberg bodde i Blå Tornet och varje dag vandrade längs Drottninggatan i sin mörka rock och höga hatt. Det var männens tid. Kvinnornas rösträtt låg fjorton år framåt i tiden. Norrtullsligans kontorsflickor hade en fjärdedel av männens lön och de förväntades bli gifta, försörjda och inrätta sig i ledet vid sidan om sin man. Möjligen är det fler än jag som missat Elin Wägner. På bara några månader har boken sålt i mer än sextusen exemplar. Det innebär att en väldig massa människor går omkring med boken i väskan och tillbringar tid med kontorsflickorna. Jag kommer att tänka på en helt annan kontorsflicka - Astrid Lindgren - som föddes 1907. Kanske kan man bara förstå djupet av revolt hos Pippi Långstrump om man betänker att det också är en bok skriven av en kontorsflicka, som skamligt nog födde sitt första barn alldeles för ung och alldeles väldigt mycket ogift. Jag är övertygad om att Astrid Lindgren kunde sin Elin Wägner och att Pippi Långstrumps mamma i själva verket ingick i den där vilda ligan på Norrtullsgatan innan hon hamnade på sitt moln. Jag tror att hon var en kontorsflicka som log i sin himmel när Pippi envisades med att klara sig själv och vägrade bli omhändertagen, att hon njöt av se sin dotter med egna pengar, ett eget hus och att hon skrattade högt när Pippi bar stora starka karlar på raka armar.
Det sägs att en människa bara är en länk i en enda lång kedja, att man alltid står på sina föregångares axlar. Jag vet inte vem det är jag ska tacka - Elin Wägner eller Pippi Långstrump - för att jag så här ett decennium in på det nya årtusendet kan bo i mitt hus, försörja mig själv och skriva mina böcker. Tror förresten att jag ska låna grannens häst och ställa honom på verandan.

H som i HTML, hacka och hackspett

Nu är det snart två år sedan jag hörde Joakim Jardenberg missionera om det digitala hjulet. Det lät ju fantastiskt. Ett digitalt perpetum mobile där det är fritt fram att skriva sig rätt ut i världen, att göra sin röst hörd, att lyssna, lära och tänka tillsammans med andra utan att flytta sig en meter, flytta kroppen då vill säga – tanken flyger ju fritt och oändligt. Jag är verkligen för allt det där, i teorin vill säga. Vägen till själva praktiken är något längre.
När jag som nittonåring fick låna min mammas röda Olivetti reseskrivmaskin var det ett tekniksprång, ett ständigt tippexande och trassliga färgband. Några år senare, efter en omväg runt ljusbordet blev jag datoriserad och efter en PageMaker-kurs ägde jag världen. Jag skrev, fotograferade och formgav rätt in i tryckpressarna. Jag var en av de unga. En som hade koll. Sedan gick det som det gick.
När IT-tåget gick satt jag hemma och ammade. Sedan jag sprang efter det där tåget. Jag hann inte i fatt. Jag skrev vidare, frilansade, landade i Wordprogrammet och hade i övrigt noll koll. Och så hamnade jag på det där seminariet. Det digitala hjulet. Vid årsskiftet klev jag på tåget igen. Jag kan inte påstå att hjulet snurrar så där lätt och härligt som Jardenberg påstod att det skulle göra. Så snart jag tror att det börjar ta fart är det något som stoppar upp; en kod som jag inte kan eller något som hakar upp sig utan att jag förstår varför. Men det är härligt också. Att inte fråga om lov. Att kasta sig ut. Att skriva. Att lära. Att upptäcka nya vägar och nya möjligheter. I helgen vågade jag mig till med på att HTML-koda. Jag lyckades lägga upp länkar, bilder och filmer på hemsidan och var helt hög på mig själv tills jag såg att sidospalten och alla länkar var borta. Nu håller jag på att lära mig göra back-up. I eken utanför sitter en mellanstor hackspett. Vi hackar oss vidare på varsin sida fönstret.

Leker att jag är i London

Jag jobbar intensivt, möte efter möte. Sover kvar i stan för att slippa vända i hallen och resa tillbaka. Undervisar, går sedan in i biomörkret istället för att sätta mig på tåget. Hamnar i Toscana och Juliet Binoche är så där vardagsvacker som man önskar att man vore, hon pratar franska, italienska och engelska om vartannat. Hon skrattar och gråter och önskar att hon kunde älska. Det är stundtals synnerligen intellektuellt, det handlar om kopior och original, men jag tänker mest på mannen, hur han pratar i telefon med någon annan och hur han använder alldeles för många ord för att inte frestas att blotta sina känslor. Sedan går jag till Författarnas Internationella gästhem och sover och låtsas att jag är just en internationell författare som gästar det där hemmet, tre underbart spartanska rum och allt man kan tänkas behöva mitt i stan, mitt i Stockholm. Och så vaknar jag, struntar i att vara ekonomisk, använder inte trinettköket, går istället direkt ut på Drottninggatan, utan kappa och slinker in på Hurtigs konditori. Jag dricker kaffe och leker att jag är i London, blundar och längtar till New York.

Om att växla och växa

I veckan som kommer är det årsmöte i Författarcentrum Öst och när jag går därifrån är jag inte längre ordförande, (även om jag sitter kvar som ordförande i Författarcentrum Riks i några veckor till). Jag tänker njuta av att hela livet ligger öppet. Jag ska läsa, tänka och skriva - det är allt jag vet. Och prata lite emellanåt. Jag ska låta saker och ting komma till mig och låta mitt nya liv växa fram i takt med våren - det känns som om tankarna redan har börjat gro.